Saturday, October 21, 2017

På önskelistan: godnattsagor om 100 goda män

Kvinnliga förebilder är utmärkt! Apropå Godnattsagor för rebelltjejer. Det behöver ju överkompenseras lite nu eftersom historieböckerna varit märkligt kvinnolösa de senaste århundradena.

Men en sak jag också skulle önska mig, och särskilt med tanke på kampanjen #metoo nyligen, är en lika snygg godnattsagebok med 100 manliga goda förebilder. Alltså, ett kartotek över alla de olika roller som en pojke, kille eller man kan sikta på. Långt bortom testosteronstinna machobabianer och pussygrabbers - goda, kloka, respektfulla och hjälpsamma män. De finns ju också! Men har kanske inte synts i historieböckerna, de heller.

Och är det något vår värld verkar behöva så är det just en mångfald av möjliga positiva mansroller för pojkarna att välja mellan.

Friday, October 20, 2017

Jessa Crispin har inte tänkt igenom saken ordentligt

Feministbiblioteket kallade till virtuell bokcirkel om Jessa Crispin, Why I am not a feminist. Jätteintressant! För oj, vad jag hade åsikter om den här boken.


För det första: den är rörig, den är dåligt underbyggd med fullt av svepande generaliseringar och jag håller inte med om utgångspunkterna.

Till protokollet: Jessa Crispin är socialist. Det är inte jag. Hon säger att hon inte vill kallas feminist eftersom en massa medelklasskvinnor kallar sig det och begreppet därför förlorat sitt värde. Hon kallar den breda feminismen för självisk och anklagar feminism för att ha blivit en urvattnad trend som bidrar till ett kapitalistiskt samhälle. Därför är hon inte feminist, enligt sig själv.
Jag håller inte med. Jag blir också irriterad när folk kallar sig feminister utan att verka ha reflekterat över vad det innebär, men det betyder inte att jag inte är feminist själv utan att jag måste ställa frågan "vad menar du med det då" eller "så vad gör du för att bidra till jämställdhet" - och hjälpa trendfeministerna att börja tänka och tänka efter.

Låt oss göra jämförelsen med medborgarrättsrörelsen och kampen mot rasförtryck. Skulle det ha lyckats bättre om inte den stora majoriteten hade ställt sig på den liberala sidan? Hade det verkligen varit bättre om bara de riktigt radikala drev frågan? Jag tror knappast det. Och jag tror inte det vore bättre om bara de mest radikala tilläts tala för jämställdhet och feminism. Ju fler desto bättre, det är så normer förändras.

Däremot har Crispin ett par andra poänger. Det här med att så många tar avstånd från feminismens tidiga frontfigurer - vad ska det vara bra för? Varför är det så många som lägger in idiotiska brasklappar av typen "jag är feminist men det betyder ju inte att jag har hår under armarna, haha". Om du väljer att lägga din tid på att raka bort kroppshår istället för att läsa böcker får du väl göra det, men låt bli att bygga på sådana puckade normer med den typen av kommentarer.

Jag är också till stor del med på Crispins linje om "outrage feminism", de åsiktsstormar som kommer och går kring offentligt uthängda män som drumlat sig. Nu talar vi inte om de klarlagda fallen av grova sexuella övergrepp som ibland kommer fram, utan om folk som får lämna sina jobb efter att ha fällt en korkad kommentar eller ett dåligt skämt. Rättsstatens principer ska gälla alla, även män. Straff ska utdelas rättssäkert och proportioneligt. Vår energi behövs för verkligt viktiga kampanjer, inte för små hämndlystna drev. Män är inte fiender och alla kvinnor är inte likadana (eller nödvändigtvis goda).

Men så kommer vi tillbaka till det där med socialismen. Crispins huvudkritik är nämligen denna: feminism idag är inte bra för den tar inte hänsyn till klass lika mycket som till kön.

Kära Jessa Crispin, det är ju det som är hela grejen med feminism. Feminism handlar om jämställdhet oavsett kön. Dessutom har vi liberalism och socialism som på olika sätt handlar om individers ekonomiska frihet och jämlikhet (men på olika vägar). De går utmärkt att kombinera, du kan mycket väl vara både liberal och feminist eller socialist och feminist. Det går nämligen att kämpa för flera olika saker parallellt. Jag kan både vilja rädda vargen och avskaffa kungahuset. Det betyder inte att jag anser att alla republikaner måste vara rovdjursvårdare. Eller att jag tror att en jägare inte kan vara mot monarki. Det är olika saker, och det går att hålla isär dem. Kampen för jämställdhet kan inte alltid stå tillbaka för kampen mot fattigdom, då kommer vi aldrig framåt. Och även vi bespottade medelklasskvinnor har både rätt att engagera oss och en viktig roll att spela, eftersom medelklassen är så viktig som normsättare i samhället.
Feministbiblioteket, om du läser detta: var inte orolig, jag har mycket, mycket mer att säga om den här boken...

Thursday, October 19, 2017

Tunnelbanekonst

En trevlig sak med Bryssel är de kreativt dekorerade tunnelbanestationerna, ingen är den andra lik. Jag har aldrig klivit av i Stockel förut, men det borde jag kanske ha gjort för där är väggarna fyllda med Tintinfigurer. Hurra!

Wednesday, October 18, 2017

Hjältemöss och mördarråttor

Ett par bekanta berättade om ett udda sällskapsspel de hade testat, baserat på en fantasybok om möss.

Va! En fantasybok om möss? Tänkte jag och var mentalt redan halvvägs in på adlibris.com.

Boken heter Redwall och är skriven av Brian Jacques. Det är den första i en lång serie om en alldeles egen värld av hjältar, skurkar och äventyr.

I Redwall möter vi den lilla klosternovismusen Matthias som drömmer om en mer spännande tillvaro. Hans dröm går i uppfyllelse, och mer därtill, när en mördarråtta med ett stort banditband av råttor, vesslor och illrar drar fram genom trakten. Skogens alla smådjur tar skydd i klostret som snart är under belägring. Musen Matthias får ett uppdrag: finn det mäktiga svärdet som kan rädda alla.

Det är en underbar, klassisk berättelse om kampen mellan ont och gott. Blodig och hemsk men varm och rolig. Vildsinta sparvar, en livsfarlig huggorm, en uggla besatt av militärutmärkelser och en mycket brittisk hare med stor aptit. Hur kan en inte gilla det?

Tuesday, October 17, 2017

Hälsningar från Lissabon

Här sitter jag, i Europeiska sjösäkerhetsmyndighetens högkvarter med stilig havsutsikt, och smygtänker på José Saramago och Selma Lagerlöf.

Har du läst Historien om Lissabons belägring av år 1998s nobelpristagare? Eller i alla fall underbara Kejsaren av Portugallien? Min kontorsbibel Lissabonfördraget är däremot ingen kioskvältare, även om vi är många som ofta bläddrar i den.

I övrigt är stämningen dämpad här just nu, med landssorg över de många dödsoffren i helgens storbränder. Jag har ätit sju sorters bläckfisk (varav sex samma kväll, alla smaskiga) och snubblat över en författargrav mitt i ett medeltidskloster (ska erkänna: Pessoa betyder hoppryttare för mig, jag hade ingen aning om att de hade en poet med samma namn).
Até já!

Monday, October 16, 2017

Tematrio: New York, New York (New York)

Lyran satte New York som veckans tema... aj aj, vad svårt, tänkte jag.

Men sedan slog det mig: är det inte i New York som Sylvia Plaths Esther "insjuknar" i Glaskupan?

Och det är definitivt i trakterna av Wall Street som fruktansvärt obehaglige American psycho härjar, i Bret Easton Ellis horribla sadistroman.

För att inte tala om Lena Dunham och Not that kind of girl - mitt på Manhattan växer kändisbarnet Lena upp bland hipstervegetarianer och egen terapeut från ca tio års ålder. Så blev jag inte särskilt imponerad av hennes bok heller.

Men Glaskupan, den rekommenderar jag starkt!

Sunday, October 15, 2017

Resegåta: nu är det dags igen

Mitt nya jobb har skickat iväg mig på en stor konferens om miljövänlig sjöfart. Imorgon ska jag sitta i kostym och vara viktig, men idag är det bara sightseeing och smaskiga kakor... fast var?

Vi är inte belägrade och det är faktiskt inte alls ett kejsardöme. 1998 var ett bra år - en favorit! Dessutom: en av böckerna jag allra oftast använder på jobbet har nära koppling hit. Där slår jag upp vilka regler som just nu gäller för hur jag ska bidra till Europas bästa.

Saturday, October 14, 2017

Liten irländsk bildkavalkad

Vi såg som sagt en hel del författarmonument...
Joyce...

Shaw...


Swift...

Yeats...

...och, vafalls! Vad gör Tagore här?

 ...och så Toner's, Kavanaghs favoritpub, om en ska tro reklamen.

Men inte bara författarmonument! Förstås också en bokmarknad och en liten bokaffär på flygplatsen, och kanske också ett litet bokmärke som minne... Jo, det behövdes faktiskt.

Thursday, October 12, 2017

Det blödande hjärtat

Andrew Taylor har skrivit en slags thrillergåta om brittiskt trettiotal: Det blödande hjärtat.

En kvinna lämnar sin våldsamme (och fascistiske) man och hamnar istället i ett mycket märkligt bostadsområde i den skabbigare delen av London. Något står uppenbarligen inte rätt till här. En äldre dam har försvunnit, en hyresvärd beter sig mycket misstänkt, en serie skräckinjagande paket anländer och det står en civilklädd polis ute på gården och spanar - på vem?

En riktig härva av hemligheter, ledtrådar och bedrägerier. Allt mot bakgrund av förkrigstidens London där de politiska spänningarna trappas upp och människor är både rädda och frustrerade.

Jag gillade boken! Den verkar lite styltig i början men det tar sig alltmer ju längre in i berättelsen en kommer. Beskrivningarna av fascismens trevande försök är intressanta, liksom uppnystandet av en skrupellös sol-och-vårares hjärtlösa taktik.

Hundskadeindex: hunden är i princip den enda i hela boken som klarar sig oskadd.

Wednesday, October 11, 2017

Opp, Amaryllis!

Jag satte ut min amaryllis från i julas i rabatten för att den skulle stå säkert och bekvämt till nästa säsong.

Amaryllisen tyckte att nästa säsong borde börja redan nu.

Tuesday, October 10, 2017

Sökes: litterär munskänk pga tyskt bokpris

Robert Menasse får årets stora tyska bokpris.

För en roman om EU och Bryssel och Europas mörka (?) framtid... Jag är nyfiken men också skeptisk, misstänker att det skulle kunna vara något som gör mig riktigt arg.

Finns där någon som kan provläsa åt mig så jag slipper skrämma grannarna?

Monday, October 9, 2017

Tematrio: pappor

Lyran har tema: pappor i veckans trio. Jag bläddrar tillbaka i mina inlägg och inser att det var tre hela år sedan det här temat var uppe - men då slog jag på stort och tipsade om tre sorters fäder: den trasige, den tyranniske och den (sällsynte) som faktiskt uppför sig som en vuxen, ansvarstagande förälder (hej, Alfons Åbergs pappa!).

En hyfsat bra far är också Mr Bennett, den sansade men hunsade patriarken i Stolthet och fördom. Är du säker på detta så får det bli som du vill, säger Mr Bennett till sin kloka dotter Elizabeth, och visar därmed på en ovanlig egenskap i pappa-dotter-relationer, nämligen tillit.

Pappa LeBlanc i Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är också en omhändertagande och fin pappa. Han bygger en miniatyr av kvarteret de bor i så att hans blinda dotter ska kunna lära sig att hitta och kunna röra sig självständigt. Å andra sidan ger han henne också ansvaret för en mycket dyrbar diamant som nazisterna försöker få tag i.

Och även när pappor vill väl kan det, som för alla andra människor, gå lite fel. James vill så gärna att dottern Lydia ska bli lycklig och populär att han inte märker hur pressad hon känner sig. Och när hon en dag försvinner får han sådan ångest att han nästan sliter itu det som är kvar av familjen. Boken heter Everything I never told you och är skriven av Celeste Ng.

Är det kanske så att det är lättare att skriva lyckliga/halvlyckliga pappa-dotter-relationer?

Pappa-son-relationerna tycks ofta vara mer våldsamma och destruktiva, fram till extremfallet Göra sig kvitt Eddy Bellegueule av Edouard Louis. Men det får vi gräva mer i någon annan gång.

Gothic graphic novel

Neil Gaimans böcker är ju härliga, så jag testade ett av hans graphic-novel-album också.

Season of mist är en slags tecknad serie för unga vuxna. Det är goth-stämning och mycket vackert tecknat av en hel flock blandade konstnärer.

I korta drag: den halvgud som styr drömmarna får dåligt samvete över att en gång för länge sedan ha dumpat en älskarinna i helvetet, utlämnad åt evighetens plågor. Han bestämmer sig för att åka ner och befria henne och be om ursäkt. Men det går inte riktigt som planerat, eftersom Lucifer har gillrat en slug fälla för honom där.

Det här är en serie jag hade älskat som tonåring men som jag inte riktigt relaterar till längre. Den är... så extra allt. Men snygg! Väldigt snygg, faktiskt.

Sunday, October 8, 2017

Välkommen till Dublin!

Min vän H och jag gör stan. I Dublin, såklart!
Vi har sett Molly Malone-statyn, promenerat förbi klassiska författarhaket Toner's, vallfärdat till ett tiotal författarmonument och haft det allmänt trevligt.
För oj, vad här vimlar av bokreferenser! James Joyce skrev om inälvsmat. Jonathan Swift gjorde ett provokativt satirinlägg om att äta barn när potatissvälten var som värst. Bram Stoker skrev in greve Dracula i litteraturhistorien. Maeve Binchys Circle of friends utspelar sig i brytningen mellan lilla byn Knockglen och stora Dublin. W. B Yeats, George Bernard Shaw och Samuel Beckett är tre Dublinbor som fått nobelpriset - dessutom skulle Seamus Heaney kunna räknas med, han bodde och dog här. Till skillnad från Oscar Wilde som föddes här men flyttade bort och slutligen dog i Paris.
Dessutom: ett försenat flyg gjorde att jag läste ut min resebok på utväg istället för hemväg - oops! Så du förstår ju att jag faktiskt var TVUNGEN att handla lite på bokmarknaden i TempleBar-området.

Saturday, October 7, 2017

Sapiens: en kort historik över mänskligheten

Den nordiska bokklubben i Bryssel gav mig ett inträdesprov: jag skulle få vara med i läsecirkeln igen om jag hann läsa ut Yuval Noah Harari, Sapiens i tid till nästa träff.

Ha! Det hann jag, så nu måste de släppa in mig.

Sapiens: en kort historik över mänskligheten är en sådan där bok som alla talar om och som jag därför inte hade tänkt läsa. Vilken tur att jag fick en anledning! Den var riktigt intressant.

Harari skriver övertygande, kunnigt och lättläst. En ovanlig kombination. Han har ett helikopterperspektiv på hela mänsklighetens historia och blixtbelyser människans natur utifrån olika vinklar: penningekonomins och skriftspråkets betydelse, genetiken som förklaringsmodell, vetenskapsrevolutionen och dess följder.

Allt är inte nytt, men det presenteras på ett nytt och mycket mer lättillgängligt sätt. Tydliga liknelser, korta och klara meningar. Intressanta och tänkvärda jämförelser och frågor.

Boken är bäst när den handlar om människans förhistoria och tidiga utveckling. Någon gång efter presentationen av vetenskapen och europeisk kolonialism börjar det ta stopp och bli flum. Jag saknar klimatproblematiken (han påpekar bara kort att vi är på väg att sabba ekobalansen) och slutsatserna om könsroller/jämställdhet. Kanske är han för försiktig - hellre en storsäljare än att provocera någon? Vad vet jag.

Ändå: en enkel historieintroduktion med flera nyttiga tankeställare. Läsvärt.

Friday, October 6, 2017

Vart är vi på väg?

Väskan är packad, boardingkortet i mobilen. Men i vilken stad i vilket land sitter vännen H redan och väntar på mig?

Ledtråd 1: Det är svårt att ge en bra ledtråd eftersom det är alldeles för lätt att ge en ledtråd eftersom detta är en destination som fullkomligt vimlar av litteratur.

Ledtråd 2: Brun leverbiff, äta potatis eller spädbarn?, eller kanske vitlök och ungmör. Nej, det blir nog bara en toastie på Toner's.

Ledtråd 3: Vännen H och jag får väl göra en väldigt liten vänskapscirkel, vi är ju bara två. Till skillnad från nobelpristagarna, de är minst tre. Det viktigaste är ändå att man är Earnest.

Thursday, October 5, 2017

Nobelpris 2017: mycket är förlåtet!

Hurra! Kazuo Ishiguro får priset, nu börjar det äntligen likna något igen! Ett mycket väl värt pris, jag älskar Begravd jätte och Never let me go. Utmärkt beslut.

Wednesday, October 4, 2017

Golden boy - guldstjärna!

Abigail Tarttelin tar vid där Jeffrey Eugenides slutade och ger oss en ännu djupare skildring av en intersexuell persons uppväxt.

Alla borde läsa Golden boy, av två huvudsakliga skäl:

1) Den är jättebra.
2) Det finns fortfarande många som inte känner till vad intersexualitet är och den här boken förklarar så bra.

Det handlar om Max, en populär och duktig tonåring som spelar fotboll, klarar sig bra i skolan och hånglar med tjejer på fredagskvällarna. Men Max är född intersexuell och det är en hemlighet som blir allt svårare att bevara ju äldre Max blir. Så händer något som ställer allt på sin spets och Max får anledning att börja fundera på allvar kring alternativen för framtiden.

Operera? Åt vilket håll? Fortsätta leva dold? Ta striden för att få leva öppet? Måste man verkligen begränsa sig till två snåla alternativ när det gäller könsidentitet?

Det mest intressanta med boken tycker jag är föräldrarnas dilemma. Pappan och mamman representerar två olika synsätt. Ska de låta operera sitt nyfödda intersexuella barn (som läkarpraxis länge var/har varit i västvärlden) så att det utåt sett inte ska synas att hen är annorlunda och hen därmed får ett enklare liv? Men hur kan de veta vilken identitet barnet kommer uppleva sig ha - tänk om de låter operera till fel yttre kön? Och har de verkligen rätt att knipsa bort all fertil vävnad och ta ifrån barnet all framtida möjlighet att bli förälder (eller kunna känna sexuell njutning)? Eller ska de låta barnet växa upp och välja själv - men under tiden utsättas för allt det som en annorlunda person utsätts för i vår trångsynta värld? För problemet är ju egentligen inte Max utan omvärlden - det är inte Max som borde behöva opereras för att passa in utan världen som borde omskapas så att alla är välkomna i den.

Den här problematiken är för övrigt överförbar till många andra situationer och kokar ner till: vilken rätt/ansvar har föräldrar att fatta livsavgörande och oåterkalleliga beslut för sina omyndiga barns framtid? I vilken utsträckning äger föräldrar sina barn?

Dessutom är det välskrivet och starkt berättat. Det enda jag inte helt gillar är den smått autistiska lillebrorns kapitel, de är inte trovärdiga och där tappar berättelsen flyt. Allt annat är bladvändande.

Monday, October 2, 2017

Tematrio: gummor och tanter

Måndagkväll och tematrio: böcker med skildringar av äldre. Lyran säger "tanter och farbröder" men här blir det faktiskt gummor för hela slanten.

Just nu läser jag Det blödande hjärtat av Andrew Taylor, där centralintrigen är en äldre dam som blivit gruvligen sol-och-vårad. Och kanske mördad. Det för tankarna också till Sándor Márais Eszters arv som går på samma tema. Gamla damer som blir illa behandlade är nästan lika illa som våld mot djur.

Tanter som är riktiga, komplexa människor och inte bara stereotypa gullemormödrar finns också i alla Elsie Johanssons böcker. Läs till exempel Sin ensamma kropp om äldre kvinnors skamfyllda sexualitet och hur svårt det kan vara att bejaka den på skrynkligare dar.

Men för att lätta upp kan mormorstanten faktiskt behövas, hon också. När jag var liten älskade jag Tant Mittiprick av Betty MacDonald, en amerikansk barnbok om en dam någonstans mittemellan Pippi Långstrump och Mary Poppins. Med helt egna lösningar på barns problem, boende i ett uppochnervänt hus.

Leve tanten, hon leve!

Damernas detektivbyrå

I jakten på text om pumpor satt jag och bläddrade i Damernas detektivbyrå, och det ena ledde förstås till det andra och plötsligt hade jag läst om hela boken.

Ibland är det bra att gå tillbaka till startpunkten för en älskad bokserie som tappat stinget, för att återupprätta minnet. Damernas detektivbyrå är ju riktigt bra! Den har humor blandat med mycket mörker och det är väl det mörkret som försvann i de senare böckerna och gjorde dem ointressanta. Kanske blev McCall-Smith alltför förtjust i sina karaktärer och kunde inte längre utsätta dem för alla de svårigheter som ger en berättelse tyngd och dynamik. Kvar blir då bara gullegullet och Mma Ramotswe blir en mindre intressant person att läsa om.

Men som sagt, första boken i serien är härligt stridbar. Botswanska privatdetektiven Mma Ramotswe sopar banan med lurendrejare, skurkar och skrupellösa försäljare av s.k. traditionell magi. Men hon begår också misstag och hon har tungt bagage med från det förflutna.

Sunday, October 1, 2017

100 böcker att läsa innan du dör

En uppdatering av den här gamla listan över "hundra böcker du bör läsa innan du dör". Jag har alltså inte tid att dö än på ett tag! Och det här är bara den anglosaxiska listan, sen finns ju alla svenska böcker också... Här med mina kommentarer, om det gör någon glad (fetstilat = läst).

  1. The Hobbit – J. R. R. Tolkien (Ja! Men läs den för allt i världen INNAN du ser den förskräckliga filmatiseringen som inte har något alls med boken att göra.)
  2. The Road Less Traveled – Dr. Scott M. Peck
  3. Catcher in the Rye – J. D. Salinger (Ärligt talat - den är långtråkig.)
  4. In Cold Blood – Truman Capote
  5. To Kill a Mockingbird – Harper Lee (Fantastisk!)
  6. War and Peace – Leo Tolstoy (Den här har länge stått på min läslista, kanske till sommaren - kanske.)
  7. The Great Gatsby – F. Scott Fitzgerald (Den stannade ärligt talat inte i minnet.)
  8. The Three Musketeers – Alexandre Dumas (Jag älskade den här när jag var liten.)
  9. Les Miserables – Victor Hugo (Jag har en oplockad gås med Hugo p.g.a. Ringaren i Notre Dame, den är vansinnigt tråkig.)
  10. World War Z – Max Brooks (Älskade den!)
  11. Education of a Wandering Man – Louis L’Amour
  12. Watership Down – Richard Adams (Den har jag läst jag vet inte hur många gånger.)
  13. The Iliad – Homer (Jag skrev en upprörd parafras på första versen under en episkt eländig jobbresa en gång.)
  14. The Little Prince – Antoine De Saint-Exupery (Barnbok skriven under haschrus. Av allt att döma.)
  15. The Color Purple – Alice Walker (Fantastisk!)
  16. Atlas Shrugged – Ayn Rand
  17. Paradise Lost – John Milton (Läste den på en litteraturvetenskaplig kurs för länge länge sedan och minns inte ett skvatt.)
  18. Ulysses – James Joyce (Tyvärr - jag gav upp redan efter ca 200 sidor.)
  19. Dracula – Bram Stoker (Fantastisk!)
  20. Pride and Prejudice – Jane Austen (Allt av Austen är guld. Sådan lågmäld men vass humor.)
  21. A Tale of Two Cities – Charles Dickens (Dickens fick aldrig gå en kurs i "clear writing" men han är rolig på sitt sätt)
  22. Brave New World – Aldous Huxley (Mycket läsvärd)
  23. 1984 – George Orwell (Bör definitivt läsas)
  24. Of Mice and Men – John Steinbeck (En av Steinbecks finaste, vilket inte vill säga lite)
  25. Gone With the Wind – Margaret Mitchell (Jag kan inte läsa den här. Den har en inledningsmening som får mig att gå i taket. Om jag ska prova igen måste jag börja läsa från sisådär sidan tio.)
  26. Shogun – James Clavell (Fantastisk äventyrsroman!)
  27. For Whom the Bell Tolls – Ernest Hemingway
  28. The Stand – Stephen King (King är väldigt ojämn, vissa saker är geniala, andra är urusla och nästan alla hade varit ännu bättre om de varit lite kortare)
  29. Lady Chatterley’s Lover – D. H. Lawrence (Intressant! Och så roligt att de sätter namn på sina könsorgan)
  30. Heart of Darkness – Joseph Conrad (Det värsta med den här boken är att verklighetens koloniala terrorvälde var ÄNNU värre än Conrads hemska skildring)
  31. The Picture of Dorian Gray – Oscar Wilde (Mycket läsvärd)
  32. War of the Worlds – H. G. Wells (Allt av Wells är underhållande, den här är ett udda katastrofscenario)
  33. A Clockwork Orange – Anthony Burgess
  34. The Prince – Niccolo Machiavelli (Inte fullt så saftig som den ibland utmålas som)
  35. The Art of War – Sun Tzu
  36. The Scarlet Letter – Nathaniel Hawthorne
  37. Treasure Island – Robert Louis Stevenson (Underbara äventyr!)
  38. Something Wicked This Way Comes – Ray Bradbury 
  39. Starship Troopers – Robert A. Heinlein
  40. Deliverance – James Dickey
  41. Lord of the Flies – William Golding (Den här boken är ett mästerverk. Och en förklaring till så mycket som är fel i världen. Och ett mycket bra argument för att använda kondom)
  42. The Dark Knight Returns – Frank Miller
  43. Season of Mists – Neil Gaiman (Annat av Gaiman är bättre - jag älskar romanerna - men den här gotiska graphic noveln hade varit en storfavorit om jag hade hittat den i tonåren)
  44. The Princess Bride – William Goldman
  45. Eaters of the Dead – Michael Crichton
  46. The Pillars of the Earth – Ken Follett (Den här är bra! Men p.g.a. andra senare titlar har jag nu äntligen gjort slut med Ken Follett)
  47. Night – Eli Wiesel
  48. Exodus – Leon Uri (Jag vet att jag har börjat på den här men har inget minne av att ha läst klart den)
  49. Contact – Carl Sagan
  50. You Can’t Go Home Again – Thomas Wolfe
  51. On the Road – Jack Kerouac
  52. Blubber – Judy Blume
  53. Foundation – Isaac Asimov
  54. The Stranger – Albert Camus (Mycket fransk. Och det är en komplimang)
  55. The Trial – Franz Kafka (Kafka for President! Eller... vänta nu)
  56. Rabbit, Run – John Updike
  57. Crime and Punishment – Fyodor Dostoevsky (Allt av Dostojevskij är utmärkt. Läs dem!)
  58. The Lion, The Witch and The Wardrobe – C. S. Lewis (Mycket bra! Tills jag i vuxen ålder plötsligt insåg att de är kristen propaganda. Nå, de funkade inte på mig, jag är fortfarande inbiten ateist.)
  59. The Long Goodbye – Raymond Chandler (Sexistisk dynga)
  60. Absalom, Absalom! – William Faulkner (Inte en lättläst författare)
  61. Grendel – John Gardner
  62. Hour of the Dragon – Robert E. Howard
  63. The Executioner’s Song – Norman Mailer
  64. Cop Hater – Ed McBain (Hela serien fanns i sommarstugan när jag var ung och slukade blodiga deckare på solvarma klippor)
  65. Moby Dick – Herman Melville (En mycket bra bok om en mycket sjuk man)
  66. A Connecticut Yankee in King Arthur’s Court Mark Twain (Lyckades inte läsa ut den, den har inte åldrats väl)
  67. McTeague – Frank Norris
  68. A Game of Thrones – George R. R. Martin (Jag kanske börjar läsa de här böckerna när hela serien är färdigskriven, men inte innan dess. Om ens då.)
  69. Fight Club – Chuck Palahniuk
  70. Titus Groan – Mervyn Peake
  71. Slaughterhouse-Five – Kurt Vonnegut (Bisarr, knasig, rolig)
  72. Twenty Thousand Leagues Under the Sea – Jules Verne (Älskade den här som liten! Och nu också.)
  73. The Divine Comedy – Dante (Ärligt talat - långtråkig, förutom just helvetesbiten.)
  74. Don Quixote – Miguel De Cervantes (Mycket underhållande om en tar sig igenom de gammaldags bitarna.)
  75. Robinson Crusoe – Daniel Defoe (En utmärkt klassiker med en del mycket omoderna aspekter.)
  76. Wuthering Heights – Emily Bronte (Mycket bra!)
  77. The Wind in the Willows – Kenneth Grahame
  78. Charlotte’s Web – E. B. White
  79. One Hundred Years of Solitude – Gabriel Garcia Marquez (En av få latinamerikanska författare jag faktiskt gillar)
  80. The Magus – John Fowles
  81. Foucault’s Pendulum – Umberto Eco (Eco är vansinnigt, vansinnigt tråkig. Han har bara fått ett gott rykte för att någon gjorde en spännande film av hans fantastiskt långtråkiga roman Rosens namn.)
  82. Middlemarch – George Eliot (Såpopera i kostymdrameformat)
  83. Frankenstein – Mary Shelley (Underbar!)
  84. The Complete Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle (Ska du bara läsa en enda deckare i livet, då är det Holmes.)
  85. The Complete Shakespeare – William Shakespeare (Jag har läst det mesta men ännu inte allt av Shakespeare. Han är i en klass för sig.)
  86. Rosemary’s Baby – Ira Levin
  87. I Am Legend – Richard Matheson
  88. The Compete Plays of Aristophanes – Aristophanes
  89. The Science of God – Gerald L. Schroeder
  90. The Maltese Falcon – Dashiell Hammett
  91. No Exit – Jean-Paul Sartre
  92. Alexander of Macedon – Harold Lamb
  93. Battle Royale – Koushun Takami
  94. We Have Always Lived in the Castle – Shirley Jackson
  95. Band of Brothers – Stephen Ambrose
  96. Ancient Inventions – Peter James and Nick Thorpe
  97. The Telltale Heart and Other Writings – Edgar Allan Poe (Jag undrade just om Poe var bortglömd på den här listan, i så fall hade listan varit värdelös. Men här är han ju!)
  98. The Call of the Wild – Jack London (Väldigt jobbigt med alla stycken om grymhet mot djur.)
  99. The Wonderful Wizard of Oz – Frank Baum (Se kommentar om Narnia ovan. Baum är propagandist för någon slags konstig religiös sekt. Men Oz-böckerna är trots det bra.)
  100. The Canterbury Tales – Geoffrey Chaucer
Vilka har du läst?

Friday, September 29, 2017

Die Physiker

Den gula huliganens pappa hittade den här lilla videosnutten åt mig: tyska humorprogrammet Neo Magazin Royales version av Friedrich Dürrenmatts moderna klassiker Die Physiker.
Jag läste Fysikerna för länge sedan och mindes inte ett skvatt av handlingen, satte därför igång att läsa om den igen. Med risk för att verka boknörd (hrmhrm) så gillar jag faktiskt Dürrenmatt trots komikern Jan Böhmermanns isärplockning.

På ett sinnessjukhus sitter tre män inspärrade. De påstår sig vara Isaac Newton, Albert Einstein och en ytterligare fysiker. De har gemensamt att de råkar mörda sjuksystrar. Men är det verkligen galningarna som är galna och vem är det egentligen som ljuger för vem?

Här gömmer sig en hel del samhällskommentarer, för att inte tala om existentiella frågor och ett knippe dolda pekpinnar om källkritik.

Thursday, September 28, 2017

Godnattsagor om kvinnliga förebilder

Nämnde jag att min polska chef är fantastisk? Jag tackade ja till mitt nya jobb mestadels på grund av henne. Nu kommer du strax förstå varför:

Min polska chef blev så glad i mitt feministiska kontorspynt att hon 1) omedelbart satte upp en likadan poster på sitt eget kontor (och hon är direktör på EU-kommissionen, henne mansplainar folk inte ostraffat) och 2) lånade mig en kopia av supersnygga boken Good night stories for rebel girls: 100 tales of extraordinary women.
Min chef var så förtjust i den här boken att hon hade köpt en hel låda som hon delar ut till barn i bekantskapskretsen. Jag läste och vill göra precis samma sak, särskilt som jag upptäckte att den redan finns på svenska också.

Detta är en vansinnigt snygg, mycket viktig, bra och välskriven samling berättelser i "Det var en gång..."-form. Hundra historiska och nutida kvinnor porträtteras - från Hillary Clinton till Ada Lovelace till Malala Yousafzai. Kvinnor från alla världsdelar, i olika åldrar, från olika slags bakgrund. Vetenskapskvinnor, aktivister, atleter, politiska ledare. 

Men framför allt: så otroligt välberättat och mycket intressant. Köp den och läs med dina barn - genast!

Wednesday, September 27, 2017

Detta borde alla ha på jobbet

Det är mycket som är OK med att flytta tillbaka till Bryssel (chokladen, croissanterna, min fantastiska polska chef, det enorma matbordet i min nya lägenhet) och en hel del som är förfärligt uselt (trafiken, sexismen, luftkvalitén, kommuntjänstemännen, serviceandan, kranvattnet, några mycket oartiga kollegor, Tassahunden är kvar i Sverige, snåla öppettider, o.s.v.).

Men en sak blir jag mycket glad av: bokbytarborden som står här och var i EU-kommissionens byggnader. Ofta någon eldsjäls privata initiativ, och å så glad en blir. Även om det ofta är mestadels skräpböcker som delas ut.

Monday, September 25, 2017

Tematrio: starka känslor

Lyrans tematrio handlar om starka känslor. Hur ska det tolkas? Känslor i titeln? Böcker om någon som känner starkt? Jag väljer att plocka tre böcker som väckte starka känslor hos mig själv och hoppas att det funkar.

En bok som gjorde mig fruktansvärt arg, upprörd och frustrerad var Lila hibiskus av 2016 års riktiga nobelpristagare, Chimamanda Ngozi Adichie. Det här är en jättebra bok! Men ack så hemskt tema. Religiös patriark misshandlar sina barn och sin fru i Guds namn. Eländes elände.

Lean in av superkvinnan Sheryl Sandberg fick mig istället att vilja kavla upp ärmarna och ge mig ut på karriärsjakt. Kvinnor kan! Sandberg är så otroligt smart och inspirerande. Även om en del av kämpaglöden brann ut redan efter en vecka så finns där fortfarande en varm kärna kvar. Och så är det en så bra bok för oss yrkeskvinnor att bonda kring för att stötta varandra. Ta plats vid bordet! Kräv din rätt! Luta inåt, inte utåt!

Och slutligen, en hel annan typ av känslor, nämligen hysterisk glädje och okontrollerbara fnissattacker: The Eyre Affair är en av de mest underbara böcker jag har läst. Välkommen till boknördshimmeln! Jasper Fforde är min idol.

Ånger

Roy Jacobsens Ånger var en sådan där bok jag kände "jaha" inför, och inte så mycket mer.

En äldre man kommer ut ur fängelset och törs inte ta kontakt med sin vuxna dotter. Men han försöker ändå hålla ett öga på henne. Det finns ouppklarade saker i deras relation. Kommer de hinna hitta tillbaka till varandra innan det är för sent?

Oengagerande.

Sunday, September 24, 2017

Kerstin Thorvalls älskare: en katalogaria

Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig är Kerstin Thorvalls andra självbiografiska skandalbok, utgiven nästan tjugofem år efter Det mest förbjudna.

Thorvall berättar väldigt öppet om sin stora passion i livet: sex. Hon har haft fler karlar än de flesta av oss har haft krukväxter, så hon är sannerligen expert på ämnet. Ibland har det varit bra, ibland låter det inte helt sunt. 

Själv är jag en mycket kallsinnig person och kan inte riktigt relatera till hennes maniska självutlämnanden, men det är alltid intressant att läsa om andras livsöden. Och så kan en ju fundera: hur mycket av moralpaniken hade Thorvall drabbats av om hon varit man och berättat detta..?

Saturday, September 23, 2017

Kvinnor är också likvärdiga människor

Jag har pyntat mitt nya kontor. Det tog 35 minuter innan den första mansplainaren tittade förbi för att upplysa mig om att feminism är helt onödigt. Pyntet får sitta kvar, det behövs uppenbarligen.

Friday, September 22, 2017

Manliga män flottar timmer

I somras roadtrippade vi lite i Hälsingland och i väntan på att korvbutiken skulle öppna stannade vi till vid Färila hembygdsgård.
Där fick vi lära oss om bygdens stolthet, författaren Albert Viksten (porträtt ovan, lilla stugan nedan). En arbetarförfattare född 1889, mitt i den stora omvälvningstiden mot industrialism. Jag blev nyfiken och lät plocka upp romanen Timmer ur biblioteksmagasinet.
Timmer handlar om, just det, timmer. Läsaren följer ett byalag med kraftkarlar, från att de hugger och forslar timret om vintern, till vårens flottning och sommarens kolning. Det är fäbodar och skogsbolagspatroner, luriga tjuvskyttar och elaka förmän. Och alltihop utspelar sig i den första gryende socialismens tid, när övertygade radikaler börjar agitera på byn. Borde man [sic] inte kräva rättigheter och rimliga villkor? Borde det inte startas ett livsmedelskooperativ? Borde vi inte ge den där flörtiga grabben därborta en snyting så han slutar tafsa på andras flickvänner? Viksten blandar högt och lågt, vardag och politik, och förutom det överdrivet machoida perspektivet är det en intressant och lättläst bok.

Hundskadeindex: hundarna klarar sig men hästarna går det värre för.

Thursday, September 21, 2017

Om språket vore ett par skor

På förekommen anledning (återflyttat till Belgien) funderar jag mycket på det där med språk.

Hur mycket makt och kraft som sitter i språket.

Jag tar mig fram på franska men är inte tillräckligt säker på det för att alltid i alla situationer hitta rätt ord. Särskilt inte när saker blir stressiga eller svåra. Det försätter mig i underläge. Så nu har jag lärt mig att jag ibland måste flytta striden till min planhalva istället. Det är oerhört effektivt.

Ett exempel: jag ringer internetleverantörens kundtjänst. En arrogant person blir otrevligare och otrevligare och uppenbart irriterad över att jag inte begriper att de minsann inte kan fixa mitt internet bara så där. Hen har tydligtvis dragit slutsatsen att jag är lite korkad - det hör hen ju på hur dåligt jag uttrycker mig.

Jag säger stopp och belägg och ber att istället få tala med en engelskspråkig kollega. Jag talar engelska, säger personen på knackig engelska. Och plötsligt är bemötandet som förbytt. När hen börjar om med förklaringarna är det ett helt annat tonläge. Hen är tveksam och ursäktande och i slutet av samtalet har jag plötsligt fått löfte om att en tekniker ska komma redan om två dagar för att fixa installationen.

Ibland tänker jag att språk är som olika slags skor. Det gäller att ha rätt slags skor för underlaget för att stå stadigt med rejält fotfäste. Att ta sig fram på ett språk en inte helt behärskar är som att försöka klättra uppför en sanddyn i högklackat*. Eller som att det enda en har att ta på till Nobelfesten är ett par gröna gummistövlar.

Och det är ju inget bevis för ointelligens! På ett annat språk är samma person kanske både intellektuell, rolig och poetisk.

Något att tänka på om du råkar sucka över en utrikesfödd som säger något fel.


*Eller att över huvud taget gå i högklackat. För mer info om de skador som orimliga skor orsakar, läs här.

Wednesday, September 20, 2017

Ranelid möter Lapidus - ljuv musik uppstår inte

Vad är det här för pretentiös dynga!?! Tänker jag när jag läser den första sidan i Tokyo år noll.

Det är inte ofta jag ger upp böcker, men den här var i alla fall ärlig nog att vara tydligt oaptitlig redan från start, så jag slapp slösa tid på den.

David Peace har skrivit en kriminaltrilogi om Japan precis vid andra världskrigets slut. Låter ju spännande, tänkte jag.

Men nej! Det är pretentiös dynga från sida ett och framåt. Varannat stycke i kursiv med någon slags überpoetisk inre monolog, varannat stycke i rå mord-och-blod-prosa där dekadenta poliser hittar ruttna kvinnolik som utsatts för grovt sexuellt våld (såklart. Tänk om folk någon gång kunde sluta försöka använda våldsporr som billig ersättning för riktig spänning?). Författaren verkar ha gått in i någon slags Dr Jekyll/Mr Hyde där båda karaktärerna fått vara med och skriva varannan rad. Den ena i svulstig Ranelid-stil, den andra som jättejättetuffa Jens Lapidus*.

Jag suckar mig igenom fem svårjobbade sidor och slår sedan ihop eländet för gott. Välkommen till svarta listan, David Peace.


*Obs så att detta inte misstolkas som en komplimang: dessa två herrar skriver böcker jag inte ens tar i med tång.

Monday, September 18, 2017

Bilskrot eller elbil

Lyran ställer in veckans tematrio på grund av att hennes bil blivit påkörd av en sopbil. Courage, Lyran!

Själva har vi precis motsatt situation, vi har nämligen - ÄNTLIGEN! - bytt upp oss från skrotbil till elbil. En dröm att köra! Och så fantastiskt skönt att slippa fulfossila bränslen med vidhängande klimatångest. Första generationens elbilar börjar dyka upp på begagnatmarknaden nu och även om de inte klarar de nyare bilarnas 20-30 mil per laddning så räcker vår andrahandsNissans batteri gott och väl till den dagliga pendlingen.

Låt mig presentera: elbilen Leffe
och Tassa.

Storljugarna: härliga rövarhistorier

Om du liksom jag gillar Roald Dahls luriga vuxennoveller kan Saki vara något för dig.

Bakom pseudonymen Saki gömmer sig en brittisk man från sent artonhundratal, han skrev fantastiska, humoristiska korta berättelser med knorr. Det är alltid någon oväntad tvist, alltid klurigt och smart, ofta lite opassande eller fräckt. Hans karaktärer ljuger friskt och han sätter fingret så direkt på alla ömma punkter i brittiskt sekelskiftes känslostrama samhällsliv. Jag älskar det!

Jag läste samlingen Storljugarna och 19 andra sanningar och fnissade regelbundet.


Hundskadeindex: en till hund förklädd hyena går åt.

Sunday, September 17, 2017

Utvandraren

Till skillnad från Kristina och Karl Oskar flyttar jag inte från en stenig potatisåker till ett bördigt land, utan från en bördig potatisåker till det administrativa misstag som kallas Belgien.

Varför? Kan en med rätta fråga.

Well, jag ser det egentligen som att jag flyttar tillbaka till EU, vilket är trevligt, och att jag måste bo i Bryssel är helt enkelt priset en får betala. Ett superintressant jobb väger upp ganska mycket.

Dessutom finns det ett franskspråkigt bibliotek fem minuter från nya hemmet, de har säkert något av Henri Bergson så jag kan pricka av den näst sista nobelpristagaren.

Tack för det här året, Sverige, vi ses till jul igen!

Friday, September 15, 2017

Finska amerikafarare och vilda hästar

Min sista insats som vikarierande medlem i Stockholmsbokklubben blev finländska Ann-Luise Bertells Vänd om min längtan.

En flicka berättar om sin barndom i fattiga Österbotten under tidigt nittonhundratal. Hennes mor blir tidigt änka, skaffar en ny man och nya barn. Flickan vill ha mer av livet och tar sig till Nordamerika, blir en av många utvandrare. I mogen ålder återvänder hon till Finland och den familj hon lämnade bakom sig.

Det är en rar liten bok med flera fina beskrivningar och bitvis underbart språk, men inte så mycket mer. Det går aldrig på djupet, det blir inte särskilt vasst, det saknas tyngd. Det glimtar till här och var, men det känns mer som ett tunt lager fernissa utan substans under. En bra bok - men mer hade behövts för att det skulle bli en Mycket Bra Bok.

Och så det där med tidshoppen och parallellspåren. VARFÖR måste VARJE bok nu för tiden ha två parallella berättelser i olika tid som det hoppas mellan? Varför? Varför? När det inte tillför något: ta bort! Fokusera på kärnberättelsen istället.

Thursday, September 14, 2017

Den stackars onödige mannen

Erik Helmersons bok Den onödige mannen är antagligen en bok som provocerar många. Men det handlar ju inte om Helmerson eller något han ser som ett ideal - det här är ett fenomen som finns i vår tid och som Helmerson helt enkelt beskriver.

Det handlar om modern mansroll i den mest bespottade av alla grupper: medelklassen.

Peter är en helt vanlig man med ett helt vanligt skrivbordsjobb. Han är varken lyckad eller misslyckad men han harvar på, trots sitt eländiga äktenskap där de turas om att ge varandra onödiga gliringar och nålstick. Peter är så oerhört rädd. Han är rädd för alla de tuffa tonåringarna på stan, för machomännen som brölar på fotbollsarenor och i tunnelbanorna, för förortskids som säger "mannen" och för att bli anklagad för rasism. Han känner sig maktlös och värdelös - ingen behöver honom till någonting. Hans fru och dotter behöver honom inte. När dottern utsätts för sextrakasserier står han helt handfallen. På jobbet kan han när som helst ersättas av någon ung och driven. Han tycker att han inte har någon plats i samhället, att han behöver be om ursäkt för allt hela tiden. Samtidigt gör han ju ofta fel! Han är en klant och en drulle och han är alldeles för ofta vid lådvinskranen och vrider. Och när han väl tar mod till sig och försöker visa lite civilkurage mot brölmännen slår det tillbaka mot honom och hela familjen utsätts för våld och hot.

Det är inte ofta man läser om mansroller och moderna mäns bekymmer, det här var ett välkommet debattinlägg. Boken är trovärdig och beskriver ett reellt problem som jag inte har någon lösning till. Det här måste männen lista ut själva.

Helmerson har nog inte heller något svar - boken slutar mycket deprimerande, långt ifrån "lyckliga i alla sina dagar".

Wednesday, September 13, 2017

En korg med vitvaror

Ur Mors rival: Acacia sitter på en låg stol vid ett av fönstren och syr med en korg med vitvaror bredvid sig.
Vitvaror? Som i kylskåp och tvättmaskiner?

Som sagt, Benavente är en mycket förbryllande författare.

Monday, September 11, 2017

Tematrio: HBTQ-läsning

Lyran har varit på Värmlandspride och håller därför HBTQ-tema i veckans trio. Men det får nog allt bli fyra titlar, annars går det ju inte ihop...

H: Edward Louis, Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule. Sorgliga uppväxtskildringar med komma-ut-tema trodde en kanske skulle höra till det förflutna. Tyvärr inte. Den som är född i fel område eller i fel slags samhälle har det fortfarande eländigt tufft, som Edward Louis beskriver i sin gripande debutroman.

B: Alice Walker, Purpurfärgen. En feministklassiker! En ung svart flicka säljs som slav/hustru (har ju ofta i historien gått på ett ut) men hon finner en väg och en kärleksrelation som räddar hennes liv. Det slutar med byxor.

T: Mehmet Murat Somers härligt rafflande deckarserie börjar med Profetmorden. En fantastiskt sexig nattklubbsdrottning i Istanbul tvingas rycka in när polisen vägrar försöka lösa morden på prostituerade transkvinnor. En mycket oväntad miljö för en deckare - jag älskar det.

Q: Maggie Nelson, Argonauterna är udda läsning: en självbiografi om Nelsons förhållande med en person av flytande könstillhörighet. Kanske inte den mest välskrivna biografin någonsin, men väldigt intressant att behöva utmana sin egen hjärna genom att tänka icke-binärt.

Massor med mer HBTQ-tema hittar du också här. Trevlig läsning och Happy Pride!

Läsesalslån: Benavente, check

Så här ska ett bibliotek se ut!
Jag är ju inte den som ger upp så lätt, så när stadsbiblioteket inte hade Jacinto Benavente i magasinet fick jag leta på andra ställen. Ståtliga universitetsbiblioteket hade den naturligtvis! Fast som läsesalslån, så jag ägnade en eftermiddag åt att sitta i Carolina Redivivas bokdoftande bänkrader.

Mors rival är ett ganska märkligt litet drama och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det.

Raimundas dotter har just förlovats med en stilig man, lite oväntat eftersom hon just slagit upp förhållandet med en annan yngling som bygdens skvallertanter anser att hon egentligen fortfarande älskar. Raimunda beklagar sig inför sina väninnor: 1) dottern är ombytlig, 2) dottern har aldrig accepterat mammans nye man utan hatar honom trots alla presenter hon har fått av honom, 3) dottern tänker nu lämna mamman ensam för att gifta sig med den där tönten Faustino. Dumma dottern.

Men på väg hem från förlovningsfesten mördas fästmannen Faustino! Dotterns före detta pojkvän blir genast misstänkt, men han visar sig ha ett vattentätt alibi. Så kommer mammans gamla tjänstehjon hem från byn och berättar hur skvallret går: dottern är sin mors rival...

Och här blir det lite komplicerat. Mamman vill lägga all skuld på sin dotter: om du hade accepterat styvfar som din riktiga pappa hade han aldrig börjat kasta ögon på dig eller behövt mörda din fästman. Är du inte klok, hur kan det vara mitt fel! Utropar dottern. Jag hatar honom ju! Varpå styvfar själv kommer in, erkänner alltihop och föreslår att han och dottern ska fly upp i bergen, som kärlekspar. Men istället för att utdela en pungspark säger dottern: å, vilken bra idé! Och så sticker de, och lämnar mamma Raimunda ensam.

Det är mycket, mycket förbryllande.

En slags Lolita-berättelse fast med helt annat perspektiv på skuld och skam.

Nu är det bara Bergson och Spitteler kvar.

Sunday, September 10, 2017

Kanske är det allt du behöver veta

Kanske är det allt du behöver veta är en roman för unga vuxna, skriven av E. Lockhart. Lättläst, underhållande, med ett par rejäla intrigvändningar och hög bladvändarfaktor.

Unga Cady har vuxit upp i en mycket rik familj styrd av morfar patriarken. Hon har levt ett priviligerat liv, med lyxiga sommarlov tillsammans med kusinerna på familjens ö. Men något hände. När hon var femton var Cady med om en olycka - hon minns den inte själv och ingen vill berätta något för henne. Vid sjutton års ålder återvänder hon till ön igen för att försöka minnas och lista ut vad som egentligen hände.

Det är en spännande berättelse med mångsidiga karaktärer, alla svåra att älska. Jag kunde inte lista ut slutet...



Hundskadeindex: Två hundar dör.

Saturday, September 9, 2017

Att hantera nazistiska fäder

Apropå gårdagens inlägg om ungerska Peter Esterházy och hans uppgörelse med en pappa som varit kommunistisk angivare: det verkar som att prins Kalle-Fille tänker låta döpa sonen efter nazistiska morfarn.

Ja, alla hanterar vi väl obehagliga sanningar om släkten på olika sätt.

Vissa skriver en hel bok om sina våndor, andra låtsas som inget och tycker att nazistsläktingars namn är finfint att föra vidare.

Vissa sätt är bättre, vissa är helt obegripligt dumma.

Friday, September 8, 2017

Rättad utgåva: om ungerska angivare

Det tredje ungerska boktipset jag fick var Péter Esterházy och jag tog mig an den mycket speciella Rättad utgåva.

Bakgrunden till boken: Esterházy skrev en biografisk roman om sin far, där han beskriver den älskade pappa han kände och växte upp med. En sons hjälteskildring. I samma veva som utgivningen får han också äntligen tillgång till ungerska underrättelsetjänstens akter om familjen - liksom östtyska Stasis arkiv öppnades den ungerska diktaturens dokumentsamlingar för allmänheten efter demokratiseringen. Esterházy får sitt livs chock: den nu avlidne pappan var angivare och arbetade för kommunistregimen. Han tjallade på ideologiskt otrogna. Många av dem avrättades.

Vad göra? Esterházy dokumenterar i detalj sina egna upptäckter och reaktioner och skriver Rättad utgåva som en lång kommentar till fadersbiografin Harmonia cælestis. I Rättad utgåva får läsaren del av det som står i de hemliga akterna och får Esterházys tankar kring den bok han precis gett ut och kring sina barndomsminnen, i skenet av den nya informationen. Men mest handlar det om hur totalt nedbruten han blir och hur svårt han har att ta till sig och förstå det han läser i agentprotokollen.

Det är gripande, tungt och väldigt jobbigt att försöka föreställa sig. Men trots det mycket intressanta ämnet orkar jag inte igenom hela boken. Jag hade velat läsa mer om det ungerska systemet, den ungerska historien - inte om och om igen läsa att Esterházy brister i gråt eller får en attack av självhat. Det blir för mycket, för privat och för babbligt.

Men originellt, det får en ge honom.