Monday, June 19, 2017

Nackdelen med en alltför välblandad läshög

Det som händer när en blandar läshögen lite för bra är att den lättsmälta Agatha Christien följs av... artonhundratalsklassikern Le rouge et le noir av Stendahl. På franska. Femhundra sidor, tättskrivet.

Nu kommer det därför att dröja ett litet tag tills det dyker upp en bokrecension här igen.

7 comments:

  1. Hahaha, det är som om du inte har någon egen vilja: "Ojdå, här dök det upp en sjukt jobbig bok som jag tydligen måste läsa - ja, vem är jag att säga emot?! Bara att hugga in. Nej, nej, inte tjuvkika på den roliga boken som ligger näst på tur i bokhögen, FÖRST måste jag läsa tegelstenen på obegriplig 1800-talsfranska".

    ReplyDelete
    Replies
    1. Haha! Ja, jag är slav under min stora last.

      Jag tänker ofta att läsning är lite som med träning, det verkar ibland jobbigt innan en lyckas lyfta rumpan ur soffan och ge sig av, men när läsningen/träningen väl är igång känns det bara skönt. Och jag gillar faktiskt Stendahl, det är fint med böcker med lite tuggmotstånd emellanåt. Även om jag erkänner att jag redan har börjat snegla mot Toni Morrison och Alan Bradley längre ner i högen, utifall att det skulle krävas en liten paus mitt i "Rött och svart"...

      Delete
  2. Replies
    1. Javisst, här blandas högt och lågt! Och när jag nu har lyxen att kunna förstå boken på originalspråk så föredrar jag förstås det :)

      Delete
  3. Det är ju det allra bästa tycker jag, en rejäl blandning :) En artonhundratalsklassiker på franska låter onekligen ganska kämpigt, men en rolig utmaning. Hoppas att den är så bra att den är värd tiden den kommer att ta att läsa!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Exakt! Hittills är den värd besväret (och mycket mer lättläst språk än många moderna franska romaner) men det går inte så särskilt fort framåt förstås.

      Delete